Varje söndag bekänner jag min tro tillsammans med de andra i mässan. I vardagsmässor faller trosbekännelsen bort, men på söndagen är den med. Vissa bitar är svårare än andra, men svårast av allt - för mig - är nog det där med kroppens uppståndelse. I söndags läste vi den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen på finska. Den versionen är alltid lite lättare än den apostoliska. Då säger vi att vi väntar på de dödas uppståndelse (fast i jag-form, förstås: odotan kuolleiden ylösnousemusta). Det blir ett steg längre bort från kroppens uppståndelse på det sättet. Då är det ju andras kött som uppstår, inte mitt eget. |
I kyrkans vanliga Credo, den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, säger vi att vi tror på: ... en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. | Den apostoliska versionen avslutar vi med orden: Jag tror på den helige Ande, |